Sökes: spermie- och äggdonatorer

Spermie- eller äggdonation kan hjälpa ofrivilligt barnlösa att få uppleva familjelyckan. Men efterfrågan på spermier och ägg är större än tillgången. Därför har fertilitetsenheten på Universitetssjukhuset i Örebro, USÖ, dragit i gång en kampanj för att få fler att bli donatorer.

Örebro läns landsting började med provrörsbefruktningar med donerade spermier 2004. Ett år senare började man använda donerade ägg. Sedan dess har 21 män och 27 kvinnor donerat spermier och ägg.
– Det står inte längre i lagen hur många barn en donator får ge upphov till, men vi försöker fortfarande följa den gamla rekommendationen om barn i högst sex familjer, säger Anna Wistrand, överläkare på fertilitetsenheten på USÖ.
På fertilitetsenheten försöker man så långt det är möjligt att hitta en donator som matchar mottagaren.
–  Men det är svårt. Eftersom vi har så få donatorer har vi inte hur många utseenden som helst. De flesta av våra donatorer är blonda och blåögda, berättar Anna Wistrand.

Donatorerna testas

För att bli donator måste man vara frisk och får inte ha några ärftliga sjukdomar i släkten. Kvinnliga donatorer ska vara mellan 23 och 35 år och manliga mellan 23 och 45 år gamla.
– Vi startar med en utredning där första steget är ett samtal. Bland annat pratar vi om varför personen i fråga vill bli donator. Vi tar också prover för att se att den som vill bli donator inte har smittsamma sjukdomar som HIV och hepatit, säger Anna Wistrand.
De flesta donatorerna har barn sedan tidigare.
– Det är en fördel, men inget krav, konstaterar hon.

Vill hjälpa andra

Barn som föds efter donation har laglig rätt att få reda på vem givaren är. Ingen annan, inte ens paret som fått barn, har samma rättighet. Varje donator har därför en särskild journal. Där finns foto samt information om donatorn, som de barn som kommit till med donatorns hjälp kan ta del av.
Spermiedonatorerna får 300 kronor i ersättning per lämningstillfälle, medan äggdonatorerna får 4 000 kronor. Ersättningen ska täcka utgifter för resor och förlorad arbetsinkomst.
– De donatorer vi har är helt vanliga, normala människor som funderat länge och låtit beslutet om att donera ägg eller spermier växa fram. Donator blir man inte för att tjäna pengar, utan för att man vill hjälpa andra människor att få känna glädjen och lyckan att bli förälder, säger Anna Wistrand.
Det är svårt att veta hur vanligt det är med ofrivillig barnlöshet.
– En del säger att ett av tio par är ofrivilligt barnlösa, andra att det är ungefär vart femte par som har svårt att få barn. Oavsett hur man räknar så är det många som är ofrivilligt barnlösa och söker hit på grund av infertilitetsproblem, säger Anna Wistrand.

Provrörsbefruktning

Barnlösheten kan bero på att mannen saknar spermier eller att spermierna är för få och dåliga. Då kan en IVF-behandling, även kallad för provrörsbefruktning, eller en insemination med spermier från en donator hjälpa. Barnlösheten kan också bero på att kvinnan saknar egna ägg eller att äggen är av dålig kvalitet. I ett laboratorium befruktas de donerade äggen med mannens spermier. Sedan förs ett befruktat ägg in i kvinnans livmoder.

Tre kostnadsfria försök

Det finns lagar som reglerar assisterad befruktning, men det är upp till politikerna i varje landsting att bestämma hur många kostnadsfria IVF-försök ofrivilligt barnlösa kan få och vilka åldersgränser som ska gälla för att få behandling.
– Örebro läns landsting hör till de mer generösa. Vi erbjuder tre kostnadsfria IVF-behandlingar. Förr fanns det landsting som inte erbjöd IVF alls, men nu är det vanligast att landstingen ersätter tre försök, avslutar Anna Wistrand.

Familjelycka. Helena, Charlie och Roland Dannö myser hemma i soffan. En helt vanlig, men ändå ovanlig familj. Utan en äggdonators hjälp hade Charlie nämligen inte funnits. Än så länge är Charlie omedveten om hur han kom till, men så fort han blir lite större ska han få veta.

Utan donator hade Charlie inte  funnits

Som en känslomässig berg-och dalbana fylld av både glädje och sorg – så skulle man kunna beskriva Helena och Roland Dannös kamp för att få barn. Efter att i flera år ha pendlat mellan hopp och förtvivlan kom ett telefonsamtal som förändrade allt. De hade fått en äggdonator.

Hösten 2005 bestämde sig Helena och Roland Dannö för att de skulle försöka skaffa barn. Eftersom Roland har en ryggmärgsskada och är förlamad i underkroppen efter en speedwayolycka i slutet på 80-talet vände de sig till fertilitetsenheten på Universitetssjukhuset i Örebro.
– Vi ville kolla om han kunde bli pappa, berättar Helena Dannö.
Proverna visade att Rolands spermier var av dålig kvalitet, men att de borde fungera.
– Det kändes som om det var optimistiskt, så jag plockade ut spiralen, säger Helena.

Behövde hjälp

Ganska snart märkte hon att något inte var som det skulle. Hon fick inte ägglossning.
– Jag var rädd för att jag hade hamnat i klimakteriet. Folk i min omgivning sa att jag var alldeles för ung för det, men jag kände att det var något som var fel, konstaterar Helena.
Hon vände sig därför till vårdcentralen.
I samma veva kom Helena och Roland i kontakt med Anna Wistrand, överläkare på fertilitetsenheten.
 – Hon konstaterade direkt att vi behövde få hjälp. Hösten 2006 blev vi inskrivna och i september/oktober någon gång skulle vi få göra vår första provrörsbefruktning, berättar Helena.

Var i klimakteriet

Innan provrörsbefruktningen fick Helena genomgå en hormonbehandling för att få fart på äggproduktionen.
– När behandlingen var klar och de skulle kolla hur många ägg som fanns hittade de bara två blåsor. Så allt fick avbrytas. Det var riktigt, riktigt jobbigt. Jag hade tyckt synd om mig själv och känt mig ensammast i hela världen under tiden som jag tog hormonerna, och så visade det sig att allt hade varit förgäves, konstaterar Helena.
Hon påbörjade en ny hormonbehandling och i november samma år var det dags för ett nytt ivf-försök. Men det blev inget den här gången heller. Helena var i klimakteriet.
– Jag bröt ihop totalt och var helt knäckt. Vi hade ju pratat så länge om att skaffa barn och så blev det så här, säger Helena.
– Jag var totalt oförberedd på det här beskedet. Jag hade ju förstått att det kunde bli svårt för oss att få barn, men hade aldrig trott att det skulle vara omöjligt, berättar Roland.

Kamp mot klockan

Helena hade läst på och visste att det fanns en chans för henne och Roland att få barn om de kunde få tag på en äggdonator. Men tiden var knapp. Helena närmade sig 40 och skulle snart vara för gammal för att komma ifråga för donerade ägg.
– Jag ville inte att vi skulle skaffa barn med hjälp av en donator. Det kändes konstigt och fel. Det var ju Helena jag ville ha barn med, inte med någon okänd donator, säger Roland.
– Jag har tre barn sedan tidigare. Roland hade inget. Min högsta önskan var att få ge Roland ett barn, för glädjen man känner när man får barn kan man inte förstå förrän man själv fått barn. Äggdonation var vår enda chans att kunna få barn, säger Helena.
Hon lyckades få med Roland på ett informationsmöte och efter det mötet tänkte han om. Paret Dannö ställde sig i donationskö.

Loppet var kört

Efter 1,5 års väntan fanns det en tillgänglig donator. Helena och Roland var tvåa i donationskön och kände sig hoppfulla. Äntligen skulle de få möjlighet att försöka skaffa barn. Då kom kallduschen. Donatorns ägg räckte bara till paret som var först i kön, så Helena och Roland blev utan.
– Loppet var kört. Vi skulle aldrig få något barn. Det fanns ingen donator och jag skulle hinna bli för gammal, konstaterar Helena och stryker försiktigt bort några tårar ur ögonvrån.
Helena och Roland sörjde. De hade ju varit så himla nära och så fick de inte ens chansen att försöka att få barn.
– Det var väldigt tufft. Vi drog oss undran från varandra och försökte bearbeta våra känslor var för sig, berättar Roland.

Fick en chans

De hörde inget mer från fertilitetsenheten och Helena fyllde 41. Nu var det alltså helt kört.
– Efter sommaren ringde en barnmorska och sa att nu är det dags. Ni har en donator. Jag fattade ingenting. Vi hade bearbetat i nästan ett år att vi inte skulle få barn och så ringer de och säger att vi ska få en chans, minns Helena.
– Jag var övertygad om att de hade ringt till fel par, säger Roland.
Ett telefonsamtal från överläkare Anna Wistrand övertygade Roland och Helena om att allt stämde. De skulle äntligen få chansen.
– Vi visste först inte om vi skulle våga orka och hoppas igen. Jag hade gått ner 24 kilo för att vi skulle få hjälp första gången. Men i sorgen över att vi aldrig ens fick möjligheten att göra något försök hade jag gått upp allt igen. Så det var bara att börja banta. Vi kunde ju inte missa den här chansen bara för att jag var för tjock, berättar Helena.

Många känslor

Hösten 2009 var det dags för äggdonationen.
– Det går inte att komma ihåg alla känslor. Det var ju så många saker som kunde gå fel, konstaterar Helena.
Allt gick bra och Helena och Roland fick åka hem och vänta på att det skulle bli dags att göra ett graviditetstest.
– Vi hade fått ett datum då testet skulle göras och det var fredagen den 13:e. Men på tisdagen fick jag en blödning. Jag orkade inte vänta i tre dagar till, utan åkte och köpte ett graviditetstest. Jag grät och grät och var helt övertygad om att det var kört, men testet visade att jag var gravid, berättar Helena.
– För mig tog det flera dagar innan det gick in. Jag skulle bli pappa, säger Roland.
Obeskrivlig lycka
Sommaren 2010 gjorde sonen Charlie entré.
– Det var en obeskrivlig lycka. Jag hade inte vågat ta ut något i förväg och hade haft svårt att glädja mig under graviditeten. Jag var ju så rädd att något skulle gå fel, säger Helena.
Hon och Roland känner en otrolig tacksamhet till kvinnan som ställde upp som donator.
– Vår tacksamhet går inte att beskriva med ord. Utan hennes hjälp hade det ju aldrig blivit någon Charlie, avslutar Roland Dannö.