Tuff vardag gör att tänderna också kommer i kläm

Varför kommer de inte, trots att de verkligen behöver tandvård? Är barnen och skolungdomarna ”bara” rädda? Finns det andra förklaringar till att de uteblir?

Frågorna har alltid intresserat Annika Gustafsson, specialist inom pedodonti – barntandvård – och numera odontologie doktor. Idag vet hon och tandvården mer. Om vad som orsakar tandvårdsrädsla hos barn och ungdomar.
Om vad som kännetecknar dem som uteblir. Om vad skilda sociala och ekonomiska omständigheter betyder.

Färre kompisar

Svaren finns i den avhandling som Annika lade fram i januari i år. I den har hon studerat två grupper barn och ungdomar – 7,5 år till 19 år – med cirka 250 personer i varje.
I den ena återfanns patienter som remitterats till specialist för att de haft ett stort behandlingsbehov – enkelt uttryckt många hål – och behandlingsproblem av psykologisk art – ofta tandvårdsrädsla. Den andra gruppen bestod av barn och ungdomar från allmäntandvården.

Varför kommer de inte, trots att de verkligen behöver tandvård? Är barnen och skolungdomarna ”bara” rädda? Finns det andra förklaringar till att de uteblir?
I ett av avhandlingens fyra delarbeten fokuserade Annika sina studier på barnens vardag och livssituation.– De som remitterades kom från en tuff vardags-och familjesituation. De hade en lägre socioekonomisk situation än barnen i den andra gruppen.

Annat som framkom var att ”remissbarnen” oftare levde tillsammans med bara en förälder, hade färre fritidsaktiviteter och färre starka vänskapsband till kompisar jämfört med barnen från den allmänna tandvårdsgruppen.
– Mer än hälften av dem som remitterats hade också varit i kontakt med kuratorer, psykologer och barnpsykiatrin.

Liten tilltro till vuxna

Avbokningar och att patienter helt enkelt uteblir från behandling är ett problem inom tandvården. En orsak kan vara tandvårdsrädsla.
– Därför beslöt vi att undersöka remissgruppen för att se vad som kännetecknade dem som undvek behandling, säger Annika Gustafson.
Vad som visade sig var inte helt oväntat. De ”remissbarn” som uteblev kom från ännu tuffare förhållanden än vad som generellt gällde inom gruppen. De levde i familjer med ännu lägre socioekonomisk status, hade fler kontakter med psykolog och kurator och var mer impulsiva och utagerande.

– Här ställs vi inom tandvården inför en viktig fråga: hur möter vi ungdomar som kommer från kaotiska förhållanden och som har liten tilltro till att vuxna vill och kan hjälpa dem, säger Annika Gustafsson.

Våga ta kontakt!

Vad kan vuxenvärlden och tandvården göra?
Annika menar att tandvården kan tänka ”gränslöst”. De utsatta barnen och ungdomarna har inte bara problem med sina tänder. De har det tufft i skolan, i sina relationer med andra och finns ofta i miljöer där våld av olika slag förekommer.
– De behöver hjälp, så vi ska inte tveka att kontakta t ex psykolog och sociala myndigheter.

Att det är mycket värdefullt att kontakta dem fick Annika belägg för när hon föreläste för BUP, barnpsykiatrin, i Linköping.
– Via min avhandling, där huvuddelen av barnen kommer från Östergötland, kunde jag ge dem namn på barn som behövde hjälp. För BUP var det i flera fall barn och ungdomar de inte kommit i kontakt med tidigare