Organdonationer

Kommentar till Rapport från Socialstyrelsen;

Antalet organdonationer på svenska intensivvårdsavdelningar har minskat under 2010 jämfört med de senaste två åren. Det konstaterar Socialstyrelsen i sin årliga rapport angående möjliga organdonatorer i Sverige. I Socialstyrelsens pressmeddelande den 30 maj 2011 om rapporten anges att Örebro skulle tillhöra de sämsta på att identifiera möjliga organdonatorer i Sverige. Detta är en felaktig slutsats.

Inom Örebro läns landsting och på Universitetssjukhuset Örebro har sedan många år tillbaka en medveten satsning gjorts på att utbilda och uppmuntra till organdonation. Läkare och sjuksköterskor på USÖ deltar i nationella arbetsgrupper och forskningsprojekt för att identifiera hinder och förbättra möjligheter för organdonation på svenska intensivvårdsavdelningar. Som ett av de första sjukhusen i Sverige har USÖ avsatt särskild läkar- och sjukskötersketid för detta.

Varje tillfälle när någon avlider på en intensivvårdavdelning i Örebro läns landsting granskas för att bedöma om organdonation är möjlig. Detta rapporteras till ett nationellt centralt register, vars resultat återges i Socialstyrelsens årliga rapport.

Transplantation av organ är en effektiv och högkvalitativ behandling som räddar liv och lindrar lidande. De medicinska möjligheterna har utvecklats och därmed ökat behoven av fler donationer. Allmänt kan konstateras att idag är antalet möjliga donationstillfällen för få i relation till den kö av väntande patienter som kan bli hjälpta av en organtransplantation. Det finns flera förklaringar till detta.

En första medicinsk förutsättning för organdonation från en avliden är att personen dör med total hjärninfarkt under pågående andningsstöd med ventilator och upprätthållande av hjärtverksamhet och cirkulation.  (Total hjärninfarkt innebär att hjärnskadan är så svår att cirkulationen till hjärnan oåterkallerligen har upphört och hjärnans funktioner är helt utsläckta). Denna situation kan endast uppstå på en intensivvårdsavdelning och i samband med att man försökt rädda patientens liv. Sådana situationer uppstår relativt sällan. Man kan räkna med ca 225 möjliga tillfällen per år. Huvuddelen av dessa uppstår vid de sex neurokirurgiska klinikerna i Sverige, dit de flesta patienter med svåra hjärnskador remitteras och vårdas. Örebro läns landsting remitterar vanligtvis dessa patienter till Uppsala, som har en neurokirurgisk klinik.

En andra förutsättning för organdonation från en avliden är att det inte finns medicinska hinder som gör den avlidne olämplig som donator.
Ett sådant medicinskt hinder kan t ex vara att patienten har eller haft cancer. Det är transplantationskirurger som avgör om det finns medicinska hinder, och det är därför viktigt att det finns god kontakt med dessa. I praktiken är det transplantationsklinikernas koordinatorer som på ett effektivt sätt sköter kontakten dygnet runt.

En tredje och avgörande förutsättning är att den avlidne varit positiv till organdonation under livet. Har patienten sagt nej till organdonation kan naturligtvis donation inte heller ske.

Inom Örebro läns landsting har organdonation skett vid ett fåtal tillfällen per år, varierande mellan 1 – 5 organdonationer från avlidna per år. Under 2010 uppmärksammades tre tänkbara donationstillfällen i Örebro, varav två inte kunde genomföras på grund av medicinska skäl, varför det endast genomfördes en organdonation. För 2009 var motsvarande rapport att det fanns sex tänkbara tillfällen som ledde till tre tillfällen med organdonation. För 2008 var det fem tänkbara tillfällen som ledde till fem organdonationer. Således har de tillfällen när organdonation varit möjlig uppmärksammats. Att de sedan inte lett till donation i alla fall har berott på andra orsaker.

En förklaring till de senaste årens minskning är att antalet patienter med svåra hjärnskador som vårdats på våra intensivvårdsavdelningar inom Örebro läns landsting har halverats. Motsvarande för hela Sverige är en minskning med 16 procent. Det ligger alltså delvis utom intensivvårdens möjligheter att öka antal organdonationer.

I pressmeddelandet från Socialstyrelsen dras slutsatsen att Örebro skulle vara en av de sämsta på att identifiera möjliga donatorer. I jämförelse med övriga Sverige tar intensivvårdsavdelningarna i Örebro kontakt med transplantationskoordinator i dubbelt så stor utsträckning, vilket visar på ett stort engagemang och konstruktivt arbetssätt att identifiera möjliga donatorer. Personalen är alltså välutbildad och kunnig.

Anledningen till att patienter med svåra hjärnskador minskat på intensivvårdsavdelningar ute i landet och i Örebro finns det ingen säker förklaring på. Det kan bland annat förklaras av att trafik- och olycksfallssituationen förbättrats, men det är marginella förändringar och få fall. Det som minskat är däremot antal patienter med svåra medicinska hjärnblödningar som vårdas på intensivvårdsavdelningarna. Kan förklaringen vara att hälsoläget har förbättrats även för dessa sjukdomar? Intensivvården kan naturligtvis inte ”skapa” donatorer.