Radioterapi

Radioterapi, yttre bestrålning

Strålbehandling (radioterapi) är en behandlingsmetod mot cancer som använts i mer än 100 år. Tekniken har successivt förfinats så man kan ge allt högre doser till tumören utan att omkringliggande frisk vävnad tar onödig skada.
Nedan beskrivs det man brukar kalla ”extern strålbehandling” det vill säga strålbehandling utifrån. Detta i motsats till brachyterapi (se särskilt avsnitt om detta) där strålningen ges i direkt kontakt med tumören. Strålningen som används vid medicinskt bruk är av en typ man kallar joniserande strålning. Den kan komma från radioaktiva ämnen, eller som fallet är vid modern behandling, från särskilda strålbehandlingsmaskiner, acceleratorer. När strålningen träffar levande celler skadas dessa, bl a skadas cellernas arvsmassa. Detta leder till att de dör, ofta först efter en viss tid och när de försöker dela sig. Cancerceller är känsligare för strålbehandling än normala celler. Detta beror på att de delar sig oftare men också på att är sämre på att reparera skador. Dosen är anpassad så att cancercellerna skall dö och normala celler klara sig.
 
Behandlingen ges antingen en eller två gånger dagligen på vardagar under ca 5-7 veckor. Varje behandling varar inte mer än några minuter. Under den tiden ligger patienten på ett behandlingsbord och är ensam i rummet men har kontakt med manöverrummet via TV-övervakning, ett högtalarsystem och ringklocka. Varje besök på strålbehandlingsavdelningen brukar ta ca 15-20 minuter. I början av behandlingen mår man ofta bra och kan bo hemma eller på patienthotell.
upp

Biverkningarna brukar oftast komma efter 2-3 veckor. De brukar kräva behandling och ibland inläggning på onkologiska kliniken.
De vanligaste biverkningarna är irriterade och skadade slemhinnor vilket medför smärta i synnerhet vid sväljning. Spottkörtlar som ligger i strålfälten påverkas och medför att man kan få problem med seg saliv och senare torrhet i mun och svalg. I vissa situationer kan smaken påverkas. En del symptom och besvär kan bli långvariga och ibland bestående.
Biverkningarnas grad och karaktär är helt beroende på hur hög stråldos som ges, hur stora behandlingsfält som krävs och hur väl man kan undvika att strålbehandla de vävnader som är särskilt känsliga.

En mycket precis och noggrann individuell planering av strålbehandlingen görs för varje patient. Varje enskild patient får därför detaljerad information i samband med de första besöken på behandlingsavdelningen om hur biverkningarna förväntas bli i just hans/hennes fall. Alla behandlingar planeras med modern datoriserad 3-D teknik.

Innan strålbehandlingen kan börja måste en av sjukhusets käkkirurger bedöma tändernas tillstånd. Om det finns minsta risk för att en infektion skulle kunna uppstå måste detta åtgärdas innan strålbehandlingen startas. Annars finns risken för svårbehandlade komplikationer efteråt.
I allmänhet ges behandling med en högre dos mot högriskområden och med en lägre mot lågriskområden. För vissa patienter är enbart strålbehandling det bästa behandlingsalternativet, för andra är det bästa att kombinera med kirurgi och det vanligaste är då att operationen görs först och strålbehandlingen ges efteråt (postoperativt). I vissa situationer med god prognos kan man helt avstå från strålbehandling efter kirurgi.
upp